.. Är det bara jag som känner att man som småbarnsförälder på ett sätt hamnar i kiss och bajsåldern igen?

Innan Emil tittade ut så varnade en kompis mig om att jag med största sanorlikhet skulle bli besatt av min bebis bajs och bajsande. Aldrig i livet tänkte jag, jag är äckelmagad och var säker på att blöjbytena skulle bli ett nödvändigt ont. Nu ca 1 år senare så kan jag bara säga att hon hade sååå rätt! Jag pratar nästan dagligen med min man, mamma och svärmor om Emils bajs: var det hårt? Var det löst? Har han bajsat än? Han kanske är hård i magen osv.

Det kanske beror på att Emil har haft en del problem med magen, alla föräldrar kanske inte håller på så?

Behovet att hålla koll på min sons avföring kanske avtar i och med att han börjar prata och själv kan upplysa mig om att han har ont i magen etc? Jag hoppas i alla fall att det avtar innan han börjar skolan annars misstänker jag att det kan bli lite pinsamt för honom!